Kärlekens sista ord
Jag vet inte om det finns någon här som vet att jag skriver på en bok? och jag tänkte bjuda på första kapitlet. Vore snällt om ni kommenterade och säg vad ni tycker :)
Kärlekens sista ord.. Skriven av: A. Persson
Tillbakablickar..
Jag går sakta upp för trappan och låter det knarrande ljudet under mina fötter sakta eka ut i tomhet. Jag tar det sista steget och väntar på att någon ska fråga efter vad jag gör uppe såhär sent. Men ingen frågar. Det är alldeles tyst och jag vet varför. Jag vet varför ingen frågar vad jag gör uppe, och jag vet varför ingen tittar ut för att se vem som står i trappans slut. Men jag vill inte inse. Att allt jag hade, är borta. Jag går in på mitt rum som är väldigt stort. Jag tar av mig mitt ljusblåa linne och mina tajta jeans. Tar på mig mitt gröna nattlinne i siden och lägger mig i sängen. Borrar ned huvudet i kudden och gråter mig själv till sömns. Den natten drömmer jag om det som hände den där gången, där i gränden.
Dörren smäller igen bakom mig och jag springer snabbt genom den kalla svarta korridoren. Jag hör hur mina hjärtslag slår allt snabbare.
– Passa dig, en dag kommer jag att hitta dig. En lycklig dag! skriker en man bakom mig, vars namn jag inte kommer ihåg. Jag torkar tårarna med mitt linne. Mitt ljusblåa linne, som nu luktar som honom. Den okända mannen. Jag försöker att förstå, varför jag lät honom vidröra min kropp. En våg av skam och förnedring sköljer över mig, och jag ryser. För jag vet att jag inte kan tvätta av mig hans beröring.
”Vakna Alice! Klockan är elva och du skulle till skolan för ungefär tre timmar sedan! Nu kliver du upp” Jag vaknar av att Molly hastigt drar upp rullgardinen hårt. Jag glömde väl att låsa dörren, och det är inte första gången. Jag kisar och tittar upp på henne och frågar.
– Vad gör du här? Hon ser väldigt desperat ut på något sätt men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon vill riktigt. Hon slänger ut kläder ur min garderob och slänger en grön T-shirt med ett vitt tryck på och ett par slitna jeans på mig. Sedan tittar hon lite lustigt på mig och säger.
– Jag tänkte.. Hon biter sig i läppen.
– Att du kanske ville gå till skolan idag, hon tvekar.
– Jag menar.. Dörren var ju öppen så..
– Och det ger dig rätten att komma in? Mumlar jag och vänder mig om och lägger kudden över huvudet.
– Kom igen nu!? Säger hon och sliter av kudden från huvudet på mig, och sedan tänker hon efter.
– Det är ju fredag, såå.. Hon har inget vettigt att säga egentligen hon bara babblar på och försöker säga något vettigt.
– Kan du i alla fall gå ut ur mitt rum så att jag kan få klä på mig? Frågar jag och ger henne en konstig blick. Hon tvekar och öppnar munnen, men sedan så tittar hon på mig en gång till och sedan går hon ut.
– Gud va irriterande! Vad vill hon? ryter jag för mig själv, precis så högt att hon hör mig utanför.. Men jag bryr mig inte så värst mycket, jag drar på mig jeansen och tröjan. Sätter upp mitt långa hår till något slarvigt och tittar mig i spegeln som jag har över mitt skrivbord. Min mascara har torkat och smulor har ramlat ned under natten och jag torkar snabbt bort mascara flagorna med fingrarna och lämnar rummet jag med.
– Jag skiter i att sminka mig idag, jag orkar fan inte. Säger jag och ler lite för mig själv när jag sedan tittar upp på henne och hon fnyser lite.
På skolgården är det tomt och de gulröda löven täcker nästan hela asfalten. Vi två går upp för den breda sten trappan och in genom den stora bruna träporten. När vi två går in så ser jag att allt stannar upp runt omkring oss. Alla tittar mot oss.. Eller mot mig? Jag kan inte riktigt se.. Men jag tror att det är mig dom tittar på, jag har ju varit borta i en vecka snart så. Dom kanske har saknat mig. Säger jag till mig själv och skrattar lite, för jag vet hur dumt det låter. Varför skulle dem sakna mig?
När jag stiger in i skolan bredvid Molly så känner jag mig ganska trygg ändå. Jag ser hur deras blickar skriker hat, men bredvid Molly så tänker jag inte speciellt mycket på det. Men när jag ser hur deras läppar formar ordet ”Hora”. Så känner jag en viss otrygghet ändå. Är det så dem ser mig? Så jag tänker bara. Jag är oskyldigt dömd. Eller är jag? Jag kan erkänna att jag små flörtar lite grand då och då. Men man är väl inte en hora för det? Man är en hora om man säljer sig själv för sex. Men folk nuförtiden har tydligen ingen uppfattning om vad ordet hora står för. Jag vet inte riktigt vad dem tror, men dem har i alla fall inte rätt. Jag försöker hålla mig så nära Molly som möjligt. Så jag visar en gest att jag vill hålla hennes hand. Men då smått stöter hon bort mig med sin arm som får mig att stanna upp. Jag känner mig osäker och frågar.
– Vad är det? Jag menar, när hon kommer och hämtar mig hemma så måste hon ju vilja vara min vän eller något? Hon stannar upp och granskar på mig från topp till tå och flinar lite. Hon tar ett steg fram och skrattar lite sarkastiskt.
– Hah, vad det är? Borde inte jag fråga dig vafan du håller på med!? Trodde du att jag skulle vilja vara DIN vän? Haha, jadu. Du har din egna.. Fantasi, precis som jag har hört.. Jag känner hur tårarna försöker tränga sig fram genom mina ögonvrår, jag känner mig sårad av de orden. Det finns säkert massa rykten om mig, men varför? Jag som trodde att hon var en snäll person. Men jag får väl straffet för det? Nu vet jag vad hon försöker göra.. Hon vet säkert om min familj och allt hon vill är att få mig känna skuld till det. Jag tittar på henne med besvikelse och jag hör hur folk skrattar åt mig.
– Du är ett skämt, Fattar du det!? Ett skämt! Nu står hon så nära mitt ansikte att när hon skriker kan jag känna hennes spott nudda mitt ansikte. Min ilska skriker inombords men jag vågar inte. Jag vågar inte skrika, jag orkar inte. Jag viskar med en högre röst och man kan höra min besvikelse som sitter som en klump i halsen på mig.
– Jag visste inte att du kunde sjunka så lågt.
Jag börjar gå mot utgången och jag känner hur tårarna strömmar ned. Hon tog mig hit till skolan för att håna mig. För att HÅNA mig. Jag backar ett steg, och tar ett djupt andetag och knyter mina nävar för att försöka skrika åt henne. Men jag orkar inte. Jag bara andas ut och släpper mitt krampaktiga grepp och fortsätter gå mot utgången. Jag hör hur hon drar in ett hastigt andetag några meter bakom mig och jag kan höra hur hon tvekar, men jag väntar på att höra vad hon har att säga. Så jag stannar upp för att vänta.
– Han är tillbaka, säger hon med en besvikelse. Jag spärrar upp ögonen, känner hur rädslan klöser och biter mig inombords, och jag känner hur en hand sakta läggs på min axel. Jag vänder mig hastigt om och ser hans kastanjebruna ögon. Jag känner hans lukt och det drar mig tillbaka.
Han smeker mig på brösten och betraktar min kropp som om jag vore en docka.
– Är det såhär du vill ha det? Mina blåa ögon stirrar på honom av rädsla. På hur hans ivriga händer vidrör min fina, unga kropp. Jag drar hastigt in ett andetag när han sakta smeker sin hand ned från mina bröst ned över mina tajta jeans.. han stannar upp och sedan drar han sakta ned min jylf och tittar på mig med en oskyldigt kåt blick. Men jag vet att han inte är oskyldig, han har gjort det här förut. Jag slår till honom och springer allt vad jag har ut ur gränden och jag känner hur tårarna rinner ned. Jag vill bara bort härifrån och bort från hans äckliga, smutsiga händer.
– Jag är er vikarie och jag tror att du är sen till vår lektion, säger han med ett falskt leende. Jag ser hur han betraktar min kropp igen som han gjorde då där i gränden.
– Men det tror inte jag! Skriker jag och slår bort hans hand från min axel. Jag springer ut igenom ytterdörren och springer enda hem. När jag kommer hem och låser ytterdörren bakom mig sparkar jag av mig skorna. Springer till vartenda fönster och drar för gardinerna. Det känns som om han finns överallt. Den okända mannen, Han skrämmer mig. Hans blickar bränner mig i nacken och jag ser han överallt. Han sa sitt namn där i gränden. Men jag minns inte riktigt vad det var. Det började på S.. Och så.. Jag ligger i sängen med huvudet på min huvudkudde. Jag tittar upp i taket och funderar ett bra tag. Biter mig i läppen, och sedan sätter jag mig hastigt upp.
– Sebastian! Skriker jag högt till mig själv. Det var så han hette. Jag tvekar lite och rynkar på pannan.. Eller det var det namnet han sa till mig. Sebastian…
Sjukt bra o.O Fattade inte att de va du som hade skrivit den först, tänkte inte ens på de ;o
